På en öde plats vid havetdär kusten stupar brant.Har vattnet gjort en grottaman inte ser från land. Där inne finns en kistajag ägt i alla år. Och det är bara jag som känner platsen där den står.Och för varje dag blir kistanalltmera värde full.För det falska rostar sönderoch det sanna blir till guld. Därför ser jag lika tydligt som i en bilderbok, om det jag finner är nå´t värt eller bara gammalt skrot.