Tidningarna översvämmas med inlsag som handlar om Ingmar Bergman. Det sändes extra rapport igår mitt på dagen för att beskriva hans bortgång. Idag har både Expressen och Aftonbladet minnesbilagor. Jag har oerhört svårt att dras med i storheten av denna händelse. Låt mig klargöra att jag har aldrig satt mig in i Bergmans filmer på ett mer djupt plan. Troligtvis är det... det man måste göra för att  förstå hans storhet. Under min uppväxt så visades hans filmer på tv och jag minns dom mest som märkliga och obegripliga. Någon kille i konstiga kläder ligger fullständigt omotiverat på en strand och spelar schack men en annan kille i ännu konstigare kläder... nä. Fanny o Alexander betalade jag t o m för att se på bio. Högljudda personer skrek o sprang runt i en slag Carl Larsson jul  som jag hade oerhört svåra att hitta egna referenser till. Jag vet inte om jag hittar något som jag kan ta till mitt hjärta. Om jag skulle nu i vuxen ålder titta igenom hans filmer så skulle jag troligtvis hitta mer substans men som jag tänker nu på den mannen så är det mest att många av hans filmer handlade om olika uppgörelser av hans tidigare liv.

Fanns det en glad Bergman? Fanns det en mer lättilgänglig person? Jag vet inte. Just nu känner jag inte något stort behov att ta reda på det.

Ha det gott där ute.

Igår konstaterade jag att jag har väldigt liten erfarenhet av döden. Det lät naturligtvis lite lustigt när jag kunde klargöra den saken. Jag sitter ju faktiskt här o skriver men vad jag menade var att jag har inga erfarenheter av människor som stått mig otroligt nära som gått bort. Några har gjort det men det var väldigt många år sedan och jag är en annan person idag. Jag vet inte riktigt hur men vi borde prata mer om döden. Den är ju faktiskt något som händer oss alla. Varför är det lite tabu att prata om döden? Jag har inget färdigt förslag om på vilket sätt man ska prata men jag tänker om vi ändå pratar om frågan så kanske den bli mindre laddad och mindre tabu. Oj, det kanske blev en lite tung inledning på dagen. Nu ska jag sätta på Mozart på stereon och tvätta lite.

Ha det gott där ute.

Idag har jag roat mig med att ringa runt till olika elbolag för att få till ett nytt avtal på mitt elpris. Sverker har ju sagt att man ska göra det. Efter några telefonsamtal konstaterar jag att det är en fullständigt meningslös syssla. Det är ungefär som när man ska tanka. På bensin heter det ju att det är fri konkurens men hur fan kan bensinen kosta ungefär lika på alla stationer? Hur kan alla bolag har ungeför samma omkostnader så man måste ta ut samma pris? Nåja, efter att ha prutat fram o tillbaka så var det dags att sätta sig med miniräknaren o summera. Att välja det ena elbolaget före det andra skulle första året innebära en besparing på 6 kr. Det andra året skulle "vinsten" springa upp i ytterligare 244 kr. Suck. Mest härjade jag på telefonen med Vattenfall. Jag vet ju att dom gjorde sådär 25 miljarder i vinst förra året men... det gick fan inte att pruta en krona. Kvinnan babblade på om kostnaders för utsläppsrätter o s v. Jo.. men nog ser Vattenfall till att behålla sina vinstmarginaler.

Det är lite så att man får välja avtal på hur man vill bli rånad. Ockerfirmorna har olika längd på blåsningen. Alltid med en säker marginal för firmans skull. Jag blir så trött...

Ha det gott där ute.

Tänk vad många möten man är med på under en dag eller en vecka. Möten med andra människor där man ska växla några ord eller prata med en lång stund. Tänk... hur olika det känns före o efter dessa möten. Vissa ser man verkligen fram emot att få möta. Det kan vara ett kort möte men ändå känns det så trevligt att det ska ske. Vissa... blir man nästa orolig av att möta. Man vill verkligen inte. Försöker planera samtalet så det ska bli kort. Går gärna en omväg så man slipper träffa personen om det är möjligt. Vad är det som gör att vissa personer ger en energi och andra gör en totalt energilös? Vad väcker dom hos mig som gör att jag känner sådan ovilja att träffa personen? Hm.... tål att tänka på.

Ha det gott där ute.

Efter att ha stunderat förlagan till Paris Hilton i Leksand så åkte vi vidare till kulturhuset i samma by. En trappa ner fanns en utställning om kurbits och lite om dom människor som gjorde dessa målningar. Det var klart intressant. Det blev väldigt "nära" att se en målning och sedan ett gulnat fotografi på en o annan som faktiskt målat det man kunde se. På ett sätt är det enkla målningar men ändå finns det en känsla i det man ser. Dom typiska kurbitsblommorna finns där men det är alltid några människor också som gör att man får stanna till och fundera över vad det är som egentligen händer på bilden. Det är människorna på bilden jag oroar mig lite för. Det finns ett gemensamt drag på alla män som finns på bilderna och det är att dom är flintskalliga eller har oerhört högt hårfäste. Jo... det var knapert i Dalarna på 1800-talet så man undrar ju om det var B-vitaminbrist. Det är absolut värt ett besök på för det priset att gå in på Leksands Kulturhus.

Ha det gott där ute.

Efter oerhört viktiga inköp på Claes Olsson och Leksandsbröd så närmade vi oss målet för vår utflykt, nämligen Hildasholm i Leksand. Det var den kände ? Axel Munte som 1907 gav en morgongåva till sin 20 år yngre fru som var bördig från England där hon i huvudsak bodde. Stället blev mer som en sommarstuga. Hilda samlade konst o saker från europa och forslade till Leksand. Det är naturligtvis märkligt att i början på seklet fanns det en internationell jetset dam i Leksand. Hon levde enkelt där på sommrarna med endast fem tjänare. Som vanligt blir jag nyfiken på vem hon var som människa. Något arbete hade hon självklart inte. Hon hade en oändlig massa tid att ta död på... så hon började böka i jorden. Olika trädgårdar växte fram runt huset. Man undrar ju kanske om det verkligen var hon själv som bökade eller om det var dom fem tjänarna som gick omkring med ryggont hela sommrarna. Hon måste ha varit en udda personlighet i Leksand  i början på seklet. Likt en Paris Hilton "gled" hon liksom lite ovanpå.

I vanlig ordning roade jag mig också (det gäller att få valuta för pengarna) att fundera över guiden. Jag blir allt mer säker på att det finns någon slags guidkriterie att man ska var så torr som möjligt för att få jobba som berättare. Denna skinntorra kvinna var i 55-årsåldern. Grått hår naturligtvis och för korta byxor. Den övre delen var någon slags stärkt säck som stod ut över den späda kroppen. Det berodde säkert inte på att hon var stelopererad i ansiktiet att några leenden inte förekom under turen.  Nåja, det är ändå värt ett besök om du har vägarna förbi.

Ha det gott där ute.

Jo.. det blev en Dalados i går får man väl skriva nu när klockan passerat midnatt. Har haft en mycket givande dag med en mycket trevlig person i Leksand. Då menar jag inte att det var halva priset på cykelslangar på Claes Olssons i Insjön utan betydligt mer kulturella inslag i tillvaron. Mer än så här blir det inte i natt då jag är så trött att jag ser kurbistar i långa banor. Ska utveckla det lite i morgon.

Ha det gott där ute.

Igår vad jag till min bror och vi la in ett sk "klickgolv". Några klick hördes inte i rummet men däremot började mina knän klicka efter en stund. Det var väl himla tur att jag tagit med mig mina inlinesskydd till knäna. Jag kan också berätta att vårt Timell-lika-leende.. försvann ganska snabbt igår. Jag vet inte om ni kommer ihåg en man som läste nyheterna i TV som hette Lars Orup och såg alltid lika upprymd ut. Det var mer så man kunde tolka våra nunor. På måndag gör vi resten.

I dag ska jag åka till Leksand. Det är dags att få sig en Dalados såhär på semestern.

Ha det gott där ute.