Kommunikation är svårt. Ännu svårare blir det när den man behöver kommunicera med har gjort tystnaden till ett sätt att leva. Jag tycker att det är rimligt att kommunicera med den andre föräldern när man är separerad men det gör inte mitt ex. Jag har drivit en linje sedan en tid tillbaka att hon kanske har lättar att skriva än att prata men det fungerar ungefär lika. D v s inte alls. Det kanske inte handlar om det. Det kanske är så att om man inte kan glittra och prata om fullständigt ytliga saker så undviker man till varje pris det som skulle kunna var jobbigt eller behövas redas ut. Nu har det tagits ett beslut om min dotter som jag inte alls fick vara med att tycka till om. Tja... jag ger upp. Får på något sätt gilla läget fast jag tycker det är bedrövligt. Ja... ja...

Ha det gott där ute.