Nu är det snart midsommar och vad vi än tycker om denna helg så gissar jag att vi alla har några minnen om svunna tider. Antingen har vi vaknat till på natten med en tältpinne i ögat eller som jag minnen som behöver bearbetas om ändlösa ringar runt en stång.

Jag var inte gammal då min mor tog mig med till närmaste festplats. Här skulle dansas runt en stång. Troligtvis är det obeabetade trauman från dessa tillfällen som gör att jag har svårt för dans i allmänhet och ringdans i synnerhet även idag. Det hela inleddes med att någon loklat förankrad skånska tog ton. Då menar jag tog ton. Dom skånska RRRR:en  rullade över byggden. Här skulle det föreställas både Grrrrrrodor och rrrrrrävar. Man gjorde så många konstigheter (redan då) för att göra andra glada. Min mor såg så lycklig ut när jag skuttade omkring där bland en massa andra förvirrade barn. Den välordnade ringen upplöstes och dom mest märkligaste ansiktsuttyck kunde beskådas hur en svensk groda såg ut. Ett  snabbt  nytt skorrande RRRR och vips återuppstod ringen igen. Jag minns vid ett tillfälle (och det blev det enda tillfället) att jag tog mod till mig och gick fram till Skånskan. När jag kom närmare så såg jag att hennes blick fladdrade i fjärran och rent mekaniska skrek hon på det främmande språket " vi ärrrr o musikanterrrr" o så vidare. I en av ytterst få pausar fick ett ord med i laget. Jag gav henne förslaget att vi kanske kunde ta något av ABBA istället. Tror ni hon lyssnade? Nä....  för ett ögonblick kanske man kunde skönja en ryckning i ögonvrån på henne till mitt förslag om ABBA men sedan drog små grrrrrrisarna igång med en frenesi som jag inte trodde vara möjlig.

Det var där (som 4-åring) jag gav upp för första gången i mitt liv. Hon var inte kontaktbar. Plågan pågick ytterligare någon timme fram till ett skoskav räddade mig från en livslång konsumiton av lyckopiller.

Fan vet om det inte varit bättre med en tältpinne i ögat.

Ha det gott där ute.