Det var för bedrövligt igår. När Rotvälta tog ton, med sin haschinspererade musik, var det något inom mig som dog. Något senare lämnade jag festplatsen för att efter en stund återfinna ett trevligt sammanhang då jag med en person, som på kort tid kommit att stå mig nära, fick ett samtal om svunna tiders matlagningskonst kryddat med lite jämlikhetstankar.

Det här med maten är såklart något att skiva om. Vad är det som händer med vår mat? Eller vad är det som vi låter hända. Stressade familjer som äter på olika tider. Det är förmodligen få som kan tänka sig att leva utan kökets snabbhetskung, micron. Jag tänker såhär...... detta är den sista generationen i landet som på ett mer allmänt sätt kan t e x göra saft. Förmedlar vi den kunskapen till våra barn? Får näsa generation lära sig hur man konserverar och tar tillvara det vi stoppar i oss på ett bra sätt?  Får väl lov att som man var den kunskapen redan begränsad men jag är helt klar över att mina två tonårstjejer inte har en aning om hur man gör. Däremot vet dom på sekunden vad som är det absulot bästa tiden att värma Billys panpizza. Vart är vi på väg.

Ha det gott där ute.