Jag har en tonåring hemma. En grymtande sak på ca 165 cm. Dagen brukar inledas strax före 12 med bankningar på dörren. Alltid med samma oförstående svar... varför är det dags att gå upp? Frukost äts mellan 13-14. Med minsta möjliga ansträngning görs några mackor i ordning när jag lämnat köket efter min lunch. Sedan försvinner tonåringen in i datarummet. Persiennen dras ner.... Bortåt kl 18 på kvällen så ska pyamasen av. Det rings och skickas medd på msn. Framåt kl 20 så är det dags att ta kontakt med en kompis. Nu ska här umgås.

Jag vill att skolan börjar snart.

Ha det gott där ute.

Först o främst vill jag klargöra att jag tycker oerhört illa om droger. Det finns ingenting positivt att hämta där. Har även jobbat i 20 år yrkesmässigt mot droger. Men jag är så trött på hur argumentationen bedrivs. Allra mest trött är jag på det där uttycket att "det går ner i åldrarna". För några år sedan var det ett repotage på tv där reporten besökte en hembygdsförening som firade 100-års jubileum. (Föreningen startade alltså på 1800-talet). Han läste högt ur några av dom första protokollen som föreningen hade skapat. Där kunde man läsa att man i byn fanns det tonåringar som drack alkohol och man ville göra något eftersom "det går ner i åldrarna".

En mycket viktigare fråga är hur våra undomar mår och hur vi tar hand om dom. Ett bruk.. eller missbruk.. börjar aldrig med att man skaffar en spruta heroin. Det finns en väg dit där massor av frågor bör ställas. Får ungdomarna det stöd o hjälp dom behöver i skolan? Klarar vi curligföräldrar att sätta kärleksfulla gränser och ta dom svåra samtalen med våra barn?

Hur är det möjligt att om man skadar sig får man åka ambulans till doktorn och omedelbar hjälp men om man har ont i själen och det känns som om man ska spricka då får man vänta i sex månader för att få tid att prata med någon?

Ha det gott där ute.